Herregud vad jag velar med jobb. Det är så jag skrattar åt mig själv. Ena dagen är jag överlycklig över att jag fått ett vikariat på ett äldreboende här i stan. Och andra dagen får jag panik och vill inte alls vara där. Sen blir jag glad över att jag en vecka senare hittat jobb som telefonförsäljare. Men nu får jag panik där med. Ha ha :) Jisses vilket meningslöst jobb egentligen! Om man får kalla det jobb. Jag vill inte snacka skit och dra ner det helt, men jag känner att det är så meningslöst att ringa runt till folk och tvinga på dem kalsonger som dem faktiskt vill köpa i butik. Jag hade fördomar innan som nu har stärkts ännu mer. Finns det något värre än telefonförsäljare? Ha ha :)  Jag känner inte att jag gör någon nytta när jag sitter där. Jag finner lixom ingen motivation alls. Jag vill jobba på ett ställe där jag verkligen får jobba, där jag känner att jag gör något nytta.  Så nu mina damer och herrar drar jag ner mot landet på intervju nästa vecka!  Önska mig lycka till! :)


Update: Jag vet att jag fick panik gällande äldreomsorg, eller ja, att jag ville göra något nytt och ta en liten paus lixom. Men nu har jag fått min lilla paus och jag har testat på något nytt. Och jag känner att jag saknar äldreomsorgen för jag kände mig så uppskattad och jag gjorde verkligen nytta. Jag hjälpte andra människor att må bra lixom! :)  Så jag ska helt enkelt på intervju på ett äldreboende och jag hoppas jag får det!