Jag hatar den där känslan, att känna sig otillräcklig! Att man ingeting duger till eller att man bara gör fel. Att man ibland känner sig så hopplöss och värdelös. Jag känner mig patetisk! Patetisk för att jag inte tar tag i mitt liv!! Att jag inte letar jobb på allvar eller börjar träna! Jag är så självkritisk imellanåt! Visserligen har de förbättras för förut mådde jag jättedåligt för att jag blev mobbad från fjärde klass till nionde klass. Det tog mig tid att skita i andras åsikter och då mådde jag bra. Tills jag träffade en kille som nu är mitt ex. Han tryckte mig så långt ner i skorna. Då kände jag mig fulast, äckligast i världen, värdelös och allt negativt. Kände mig så dum, blåst och utnyttjad. Jag glömde bort mig själv då. Jag tappade bort mig själv, jag fanns inte. Allt handlade om att se bra ut och om att få bekräftelse. Jag tappade bort mig själv!
När det äntligen tog slut med honom så började jag sakta men säkert efter ett tag hitta mig själv igen. Den jag en gång var hittade jag igen. Jag lärde mig återigen att skita i vad andra tyckte och tänkte. Gick min egna väg och tänkte på mig själv. Och då började jag må bra igen! Jag har hittat mig själv igen. Förut var de jättenoga med att fixa håret och sminka mig när jag bara skulle handla. Allt för bekräftelse. Nu skiter jag i vilket. Jag är hyffsat nöjd med mig själv. Och jag är dessutom uppskattad och känner mig vacker både på insidan och utsidan tack vare Micke!! Han är den enda jag vill ha bekräftelse ifrån!! :) Det är bara vad han tycker som spelar någon roll och som har någon betydelse! :) <3