Förstår inte vad det är med mig just nu. Varför mår jag såhär? Vad beror det på ? Jag är rädd men ändå hyffsat säker att det inte e någon fara. Men ändå, såhär har det aldrig varit förr. Jag är förvirrad och fundersam. Men jag väntar och ser. Det löser sig nog. Det är inge fara.
Och mitt psyke vet jag inte alls hur det är med egentligen. Såna påfrestningar. Bråk-förvirring-misstankar. Det är så mycket nu. Jag vet inte vad jag ska ta mig till faktiskt. Det är så mycket som är fel. Jag känner mig så misslyckad. Även om folk säger att jag inte är det, även om de säger bra saker om mig så är det svårt att ta till sig. Jag vet inte, jag kanske börjar tappa mig själv igen? Eller iallafall tron på mig själv. Det känns som att jag inte kan klara nånting längre. Att jag ständigt gör fel eller säger fel. Jag har så mycket ilska och aggressioner inom mig. Saker från min barndom som påfrestar mitt psyke hela tiden. Barndomen, del av ungdomen också. Gällande min barndom så förstår jag ingenting. Hur kunde ni låta det ske? Hur kunde du låta det fortsätta? Och vad är det som gjorde att Du kunde göra så som du gjorde? Inte bara mot mig. Vad rörde sig egentligen i ditt huvud? Jag var kanske inte tillräcklig, inte tillräckligt snäll eller nåt. Kanske bara var olydig och i vägen. Oönskad? Jag vet inte. Det är så mycket som rör sig i mitt huvud som jag aldrig kommer få svar på. Jag förstår verkligen inte. Hur kunde du göra så? Vad är det för fel på dig?
Ungdomen, hur kunde jag vara så korkad och blind? Så oförsiktig. När jag tänker tillbaka på tiden så kan jag verkligen säga att jag hade tappat mig själv totalt. Vissa val jag gjorde följer mig ständigt i mina tankar. Även om det har gått några år så kan jag inte bli kvitt tankarna. Det funkar inte. Jag blir ju ständigt påmind. Men det var bäst så. De var de ända "rätta" ansåg jag då. Jag vet inte hur mitt liv hade sett ut idag om jag hade gjort ett helt annat val. Det lär jag aldrig få veta. Lika bra att släppa det och gå vidare. Men det är ändå ett sår i mig. Ett sår som idag har gjort mig bestämd. Ett sår som har gjort att jag fattat ett beslut att aldrig göra om det igen!  Jag vill inte tänka tillbaka på varken min barndom eller de första åren av min ungdom egentligen. Jag tappade mig själv och fick ingen direkt hjälp. Jag va mobbad i över sex år men det var väl mitt egna fel. Jag gjorde ingenting åt det. Jag gjorde det bara värre. Jag var så krossad och orkade inte resa mig upp. Jag hatar mobbning. Hatar fortfarande dem som såg ner på mig för att jag va annorlunda. Jag hatar dem för va de gjorde och sa till mig.
Och idag, jag är fortfarande inte hel. Jag är fortfarande inte kvitt tankarna eller dem negativa tankarna om mig själv. Jag har mycket att vara tacksam för men samtidigt är jag så ledsen och arg. Jag är rädd och försiktig. Jag har hittat mig själv till en viss grad, men tron på mig själv är inte särskillt stor. Det får jag jobba på. För det var som en vän sa till mig; Man får aldrig glömma bort sig själv.  Jag kämpar, jag försöker förstå saker och ting. Det är svårt och det tar sin tid. Men jag ska lyckas. För jag vet att jag aldrig ska göra samma misstag som du gjorde. Jag vill inte bli likadan som du.